Metamatrix om IT och Utbildning

För ett par veckor sedan hölls för första gången World Innovation Summit for Education — WISE. Det är Quatar Foundation som vill ge utbildningssektorn ett internationellt toppmöte av samma slag som World Economic Forum i Davos. Precis som till Davosmötet bjuder man in opinionsbildare, forskare och politiker. Bland talarna fanns Kofi Annan, UNESCOs generaldirektör Irina Bokova med flera världskändisar. Konferensen behandlade tre teman: ”pluralism, sustainability and innovation”. Qatar Foundation säger sig vilja hålla denna konferens årligen. Detta är något att hålla ögonen på — med tanke på de resurser som stiftelsen förfogar över, kan denna konferens mycket väl bli en viktig aktör som sätter agendan i diskussioner om framtidens utbildningsfrågor.

När man talar om innovationer tanker de flesta på nya lösningar och produkter som skapar stora förändringar. Men inom utbildningssektorn kan inkrementella innovationer, dvs. förändringar i små steg, vara nog så effektiva.

Förra veckan arrangerade OECDs Centre for Educational Research and Innovation och den brasilianska delstaten Santa Catarina en konferens kallad The School of the Future, Today. Där diskuterades hur man bäst gynnar framväxten av innovationer inom skolsektorn för att de ska kunna skala upp och överleva på lång sikt. De exempel som beskrevs kan delas in i fyra kategorier:

Det exempel på en storskalig och radikal innovation (1) som beskrevs var den amerikanska delstaten Maines projekt med en dator per elev till en mycket stor grupp elever.  Det fanns ett spännande småskaligt radikalt projekt (3) från Brasilien – en skola kallad Luminar som förändrat både arbetssätt och lärarrollen. Småskaliga inkrementella innovationer (4) stöter vi ofta på i skolans vardag. Grunden för detta är ett gott innovationsklimat där det finns både tillåtelse och möjlighet för enskilda och grupper av lärare att experimentera. En viktig slutsats från konferensen var att storskaliga inkrementella innovationer (2) också kan ha stor betydelse. Doug Brown från Becta i England beskrev hur deras projekt att främja skolors användning av digitala skrivtavlor blivit en stor succé som påverkat elevernas skolresultat i positiv riktning. Ett skäl till succén menade Brown är att tavlorna inte förutsätter omedelbara radikala förändringar i arbetssätt och pedagogik. Lärarna kan ta små steg i taget.

Själv redogjorde jag för OECD-studien Beyond Textbooks, som är en jämförelse mellan innovationsklimat och IT-politik mellan de fem nordiska länderna. Där framkommer tydligt att en av de stora strukturella förändringar som skolsektorn genomgått som en följd av att vårt samhälle blir alltmer IT-beroende, är att storskaliga innovationer numera kan komma underifrån, från gräsrötter. Studien ger flera exempel på hur små grupper av lärare startat projekt runt digitala lärresurser som på några års sikt blivit så populära att de växt och numera har en inverkan på hela skolsektorn.

I det tysta håller den svenska skolan på att successivt bli allt mer digital. Men våra förlag hänger envist fast vid att sälja böcker och tryckta material. Håller de på att bli frånsprungna av verkligheten? Håller omstörtande innovationer på att göra förlagen helt passé?

Antalet datorer, interaktiva skrivtavloroch trådlösa nätverk i skolan ökar. Även om Sverige halkar efter andra länder så visar Skolverkets statistik att det rör på sig i den svenska skolan. Som framgår av min senaste OECD-rapport ”Beyond Textbooks – Digital Learning Resources as Systemic Innovation in the Nordic Countries” så växer det fram betydligt fler digitala läromedel fram för skolbruk i Norge och Danmark. Detta är delvis en följd av statliga satsningar. Norska förläggarföreningen räknar med att digitala produkter kommer att motsvara ca 20 % av läromedelsmarknaden inom 2-3 år. På den svenska marknaden utgjorde digitala läromedel ca 1 % under 2006 och ca 2 % under 2007. Den enda större satsningen hittills av ett svenskt förlag på digitala läromedel är Libers Espresso, som är en översättning och anpassning av ett brittiskt material. Den totala försäljningen av svenskproducerade läromedel tycks samtidigt minska.

Villkoren för hur lärresurser skapas och sprids förändras. Det användarskapade innehållet växer. Lärarnätverket Lektion.se har numera över 200 000 medlemmar som delar lektionstips och material mellan sig – detta i ett land med ca 125 000 lärare! Den norska organisationen Norsk digital läringsarena NDLA, visar på ett nytt sätt för kommuner att använda sina resurser för läromedelsinköp. Istället för att köpa färdiga produkter använder man pengarna till att skapa egna digitala material. Det finns många andra exempel, bl.a. från Danmark och Storbritannien.

Christensen och Horn beskriver i en artikel om innovationsteorier skillnaden mellan bevarande innovationer (”sustaining innovations”) och omstörtande innovationer (”disruptive innovations”). Bevarande innovationer är sådana som bevarar den rådande marknadssituationen, t.ex. flygplan som kan flyga snabbare eller längre och datorer som är mindre och billigare. Det kan vara mycket tekniskt avancerade innovationer. Det enda viktiga i detta sammanhang är att de ledande företagen bevarar sin position. Emellanåt dyker dock omstörtande innovationer upp. Dessa är vanligen inte lika välutvecklade eller avancerade som de som de ledande företagen säljer. Istället är de ofta enklare och billigare än existerande produkter och vänder sig till andra grupper. Ett exempel är hur stora amerikanska företag som sålde radioapparater baserade på elektronrör under 50- och 60-talet inte uppfattade hur de billigare transistorerna kunde användas. Sony såg möjligheten att bygga små och billiga transitor-radioapparater som inte kunde tävla med stora radioapparater ifråga om ljud och annan prestanda, men som hittade en ny målgrupp – ungdomar. Snart hade de transistorbaserade apparaterna slagit ut de elektronrörsbaserade. Liknande exempel kan hämtas från bilindustrin.

Christensen och Horn frågar sig om inte läromedelsmarknaden står inför en liknande utveckling. De stora förläggarna försöker använda IT för att förbättra sina existerande produkter. Men är det så att de håller på bli förbisprungna av Web 2.0 utvecklingen med användarskapat och gratis innehåll samt helt nya applikationer och tjänster? Dessa frågor gör det nödvändigt att fördjupa sig dels i nya möjligheter att skapa nytt inom ramen för existerande produktionsmönster och affärsmodeller, men också att studera framväxande och oprövade modeller för produktion, distribution och användning.

Just nu är jag i slutfasen med en samhällsekonomisk analys kring kostnaden för de insatser och det stöd som hemmasittande elever får från kommunen. Denna analys genomförs på uppdrag av nätverket Rektorsakademien, som ett kunskapsunderlag inför deras kommande lansering av konceptet Oneeighty. Oneeighty är tänkt som en alternativ digital lärplats för barn och unga som av olika skäl inte går i en konventionell skola. Målet är att skapa ett självförtroende och en insikt hos eleverna om sin egen förmåga och därmed öka möjligheterna för henne/honom att utvecklas som en positiv del av samhället.

Min analys visar att det är stor spännvidd mellan kostnadsbilden för hemmasittare hos de olika kommunerna. Denna spännvidd beror sannolikt på att det är stora skillnader när det gäller omfattningen av de insatser som görs för att stödja hemmasittare. Det kan även bero på att kommunernas uppföljning av hemmasittare är mer eller mindre utvecklad. Kommunerna har därmed i större eller mindre grad en tydlig bild av vilka specifika insatser som görs inom kommunens ansvarsområden.

Denna analys visar att det finns både likheter och skillnader mellan de studerade kommunernas organisering och rollfördelning. Det som är gemensamt är att huvuddelen av insatserna som är riktade till hemmasittare finns på skolnivån. Det finns endast begränsat med centrala resurser och insatser i kommunerna riktat mot dessa elever.

En slutsats man kan dra av denna analys är att kunskapen om hemmasittare behöver utvecklas i svenska kommuner för att tillgodose de ungas specifika behov och förutsättningar till lärande. Varje kommun måste arbeta för att få igång en effektiv samverkan mellan utbildningsförvaltningen, socialförvaltningen och hälso- och sjukvården. Denna samhällsekonomiska analys visar även på vikten av en utökad uppföljning av barn och ungdomar sysselsättning och deras behov av insatser.

Det saknas idag en gemensam modell för kommunerna för arbetet med dokumentation, utvärdering, åtgärder och utveckling av barn och unga. Avsaknaden av gemensam modell gör att varje kommun själv får hitta rutiner och metoder för att arbeta med målgrupper som hemmasittare. Detta gör att kommunens insatser blir mindre effektiva och innebär även att barn och unga får olika stöd i olika kommuner. Rapporten kommer att bli offentlig inom kort, håll utkik efter den på denna blogg eller via Rektorsakademien.