Öppen utbildning beskrivs som användningen av öppna lärresurser på ett sådant sätt att kvaliteten i utbildningsupplevelsen höjs. Den formella definitionen lyder:

OEP are practices which support the production, use and reuse of high quality open educational resources (OER) through institutional policies, promote innovative pedagogical models, and respect and empower learners as co-producers on their lifelong learning path. OEP address the whole OER governance community: policy makers, managers and administrators of organizations, educational professionals and learners.

OEP = OER Usage + Quality + Innovation

Initiativtagarna menar att det är dags att ta nästa steg från öppna lärresurser och se mer till efterfrågan på utbildning, inte bara att öka utbudet av lärresurser. Man menar att OEP kan påverka såväl formell som informell och icke-formell utbildning.  Konceptet handlar i hög grad om att den som fungerar som lärare antar rollen som coach och handledare istället för att vara den som levererar innehållet. De hjälper de studerande att validera sin kunskap mer än att försöka överföra kunskap till dem.  Initiativtagarna menar vidare att det är hög tid att inse att kvalitet inte är en del av en lärresurs utan kvaliteten finns i utbildningssituationen — kvalitet skapas av lärare och studerande tillsammans. Samma lärresurs kan användas på helt olika sätt och leda till lärsituationer av både hög och låg kvalitet. Genom att fokusera på OEP mer än själva lärresurserna hoppas initiativtagarna att gjuta liv i en internationell process för att höja sätta fokus på och höja kvaliteten i det digitalt understödda lärandet.

OEP är redan en viktig rörelse i länder som Brasilien och Kina men har hittills inte uppmärksammats i Europa. Men i de länder som anammat idén växer antalet studerande som får examen av olika typer av validerings- eller krediteringsmyndigheter utifrån sina självstudier.

Man lyfter fram ett antal hinder för utvecklingen , framför allt olika former av maktskiften som OEP ger upphov till som lärarens nya roll, utbildningsinstitutionernas nya roll från att ge undervisning till att värdera och validera kunskap, med mera. Men genom att lyfta fram de nya möjligheter som öppen utbildning ger tror initiativtagarna att det dels blir fler som ges möjlighet att studera och dels att de möjligheter till kostnadsfria studier som erbjuds blir av högre kvalitet.

Detta är en spännande utveckling som det gäller att hålla ögonen på…

”Open courseware is a classic example of disruptive technology, which, loosely defined, is an innovation that comes along one day to change a product or service, often standing an industry on its head. Craigslist did this to newspapers by posting classified ads for free. And the music industry got blindsided when iTunes started unbundling songs from albums and selling them for 99 cents apiece.

Some imagine a situation in which the bulk of introductory course materials are online, as videos or interactive environments; students engage with the material when convenient and show up only for smaller seminars. “In an on-demand environment, they’re thinking, Mr. Schonfeld sees still more potential in “unbundling” the four elements of educating: design of a course, delivery of that course, delivery of credit and delivery of a degree. “Traditionally, they’ve all lived in the same institutional setting.” Must all four continue to live together, or can one or more be outsourced?

Edupunks — the term for high-tech do-it-yourself educators who skirt traditional structures — are piloting wiki-type U’s that
stitch together open course material from many institutions and combine it with student-to-student interaction. In September, Neeru Paharia, a doctoral student at Harvard Business School, and four others from the open education field started up Peer 2 Peer University, a tuition-free, nonprofit experiment financed with seed money from the Hewlett and Shuttleworth foundations.

Ms. Paharia doesn’t speak the same language as traditional educators: P2PU “runs” courses. It doesn’t “offer” them. There are currently 16 courses, in subjects as diverse as behavioral economics, music theory, cyberpunk literature and “managing election
campaigns” (and all with a Creative Commons license that grants more freedom of use than a standard copyright). Several hundred people are taking classes, Ms. Paharia says.

P2PU’s mission isn’t to develop a model and stick with it. It is to “experiment and iterate,” says Ms. Paharia, the former executive director of Creative Commons. She likes to talk about signals, a concept borrowed from economics. “Having a degree is a signal,” she says. “It’s a signal to employers that you’ve passed a certain bar.” Here’s the radical part: Ms. Paharia doesn’t think degrees are necessary. P2PU is working to come up with alternative signals that indicate to potential employers that an individual is a good thinker and has the skills he or she claims to have — maybe a written report or an online portfolio.

David Wiley, associate professor of instructional psychology and technology at Brigham Young University, is an adviser to P2PU. For the past several years, he has been referring to “the disaggregation of higher education,” the breaking apart of university functions. Dr. Wiley says that models like P2PU address an important component missing from open courseware: human support. That is, when you have a question, whom can you ask? “No one gets all the way through a textbook without a dozen questions,” he says. “Who’s the T.A.? Where’s your study group?”

“If you go to M.I.T. OpenCourseWare, there’s no way to find out who else is studying the same material and ask them for help,” he
says. At P2PU, a “course organizer” leads the discussion but “you are working together with others, so when you have a question
you can ask any of your peers. The core idea of P2PU is putting people together around these open courses.”

A similar philosophy is employed by Shai Reshef, the founder of several Internet educational businesses. Mr. Reshef has used $1
million of his own money to start theUniversity of the People, which taps open courses that other universities have put online and relies on student interaction to guide learning; students even grade one another’s papers.

The focus is business administration and computer science, chosen because they hold promise for employment. He says he hopes to seek accreditation, and offer degrees.

Mr. Reshef’s plan is to “take anyone, anyone whatsoever,” as long as they can pass an English orientation course and a course in
basic computer skills, and have a high school diploma or equivalent. The nonprofit venture has accepted, and enrolled, 380 of 3,000 applicants, and is trying to raise funds through microphilanthropy — “$80 will send one student to UoPeople for a term” — through social networking.

A decade has passed since M.I.T. decided to give much of its course materials to the public in an act of largesse. The M.I.T.OpenCourseWare Initiative helped usher in the “open educational resources” movement, with its ethos of sharing knowledge via free online educational offerings, including podcasts and videos of lectures, syllabuses and downloadable textbooks. The movement has also helped dislodge higher education from its brick-and-mortar moorings.

If the mission of the university is the creation of knowledge (via research) and the dissemination of knowledge (via teaching and
publishing), then it stands to reason that giving that knowledge away fits neatly with that mission. And the branding benefits are clear.

The Open University, the distance-learning behemoth based in England, has vastly increased its visibility with open courses, which frequently show up in the Top 5 downloads on Apple’s iTunes U, a portal to institutions’ free courseware as well as marketing material. The Open University’s free offerings have been downloaded more than 16 million times, with 89 percent of those downloads outside the U.K., says Martin Bean, vice chancellor of the university. Some 6,000 students started out with a free online course before registering for a paid online course.

Carnegie Mellon’s Open Learning Initiative is working with teams of faculty members, researchers on learning and software engineers to develop e-courses designed to improve the educational experience. So far there are 10 complete courses, including logic, statistics, chemistry, biology, economics and French, which cost about $250,000 each to build. Carnegie Mellon is working with community colleges to build four more courses, with the three-year goal of 25 percent more students passing when the class is bolstered by the online instruction.

The intended user is the beginning college student, whom Dr. Smith describes as “someone with limited prior knowledge in a college subject and with little or no experience in successfully directing his or her own learning.”

It works like this: Virtual simulations, labs and tutorials allow for continuous feedback that helps the student along. The student’s
progress is tracked step by step, and that information is then used to make improvements to the course. Several studies have shown that students learn a full semester’s worth of material in half the time when the online coursework is added. More students stick with the class, too. “We now have the technology that enables us to go back to what we all know is the best educational experience: personalized, interactive engagement,” Dr. Smith says.”

Det faktum att University of Oxford nu lanserar en OER-satsning visar på en ny trend — de verkligt prestigefulla universiteten satsar nu också på OER. För två veckor sedan hade Yale University i USA en konferens om OER och många av de riktigt prestigiösa universiteten finns representerade på iTunes U. OER är på väg in i nästa fas…

Minus för OER: Oklarhet om upphovsrätt, vissa lärares inkomster kan vara hotade, inget stöd i normer och meritering det officiella stödet inte lika tydligt, saknas enkel infrastruktur och allmänt erkända tjänster, mer komplext och föränderligt material.

Plus för OER: Små problem med överlåtelse av upphovsrätt, ingen etablerad meriteringsmodell som bromsar eller ekonomiskt modell som bromsar, inga etablerade motståndare, målgruppen potentiellt mycket större.

Min egen tolkning är att detta i första hand visar att OA är en mognare och mer etablerad rörelse. OER-rörelsen startade senare och har ännu inte hunnit vinna samma stöd från etablissemanget.

Jag skrev själv för några år sedan en jämförelse mellan de tre fenomenen öppen källkod, Open Access och öppna lärresurser inom högre utbildning för OECDs räkning. Den ska publiceras i en antologi inom CERIs program University Futures som blivit kraftigt försenad, så innan texten är helt föråldrad lägger jag ut den här. Kanske någon har glädje av den. Open to Change

Open University var tidigare ekonomiskt beroende av att sälja sitt lärmaterial till studenterna men man trodde inte att den ekonomiska modellen skulle hålla i framtiden och 2006 lade man om kursen och satsade på öppna lärresurser. Risken att sitta still och göra ingenting bedömdes som för stor.

Sedan starten har man haft ca 2 miljoner unika besökare varav ca 2 000 svenskar i veckan. Man räknar med att man OER-satsning medfört en lång rad fördelar som att man når ut till fler människor, speciellt inom sina målgrupper. Det har lett till en snabbare teknisk förändring inom OU och till mer externt samarbete. Mest intressant är att man har fått mer än 13 000 nya studenter genom OER-satsningen och eftersom varje ny student värderas till ca 500 pund innebär det ett ekonomiskt tillskott till OU på ca 6,5 miljoner pund sedan starten! Detta var inget man räknat med vid starten utan det har kommit som en glad överraskning. Men det bekräftar resultat från MITs utvärderingar – de drar också till sig många nya studenter genom sin OER-satsning. När ska våra svenska universitet inse den konkurrensfördel som ligger i en kraftfull satsning på öppna lärresurser?

Det finns inga platser kvar men den som vill följa konferensen kan göra det via UR Play som kommer att filma första dagens presentationer, #OERSWE.