Digitaliseringen av skolan

Resultatet från kartläggningen visar att det förekommer många applikationer, webbtjänster och digitala lärresurser inom sfi-undervisningen hos de svenska kommunerna. Huvuddelen av kommunerna använder idag IT-stöd i sin sfi-undervisning. När det gäller det pedagogiska sammanhanget så används de tekniska hjälpmedlen oftast som envägs eller interaktiva läromedel samt för uttalsträning. Utbildning i form av distansföreläsning eller som videkonferens är däremot mindre vanligt förekommande. En övervägande andel av kommunerna är positiva till användandet av datorer och pedagogiska datorprogram när det gäller effekten på de studerandes inlärning av det svenska språket.

Flertalet lärosäten använder alltid eller ofta IT i undervisningen i svenska som andraspråk på lärosätet. Det vanligaste tekniska hjälpmedlet är en stationär dator medan bärbara datorer är det därefter vanligaste tekniska hjälpmedlet. Användandet av mobiltelefon eller smartphone är relativt ovanligt på lärosätena. Kunskapen om användandet av nya och mer lätthanterade typer av tekniska hjälpmedel får därför anses behöva utvecklas på lärosätena generellt sett. Lärosätena saknar i regel någon på lärosätet som har ett särskilt ansvar för samordning och utveckling av en IT-baserad undervisning för svenska som andraspråk. När det gäller forskning kring användning av IT i utbildningen av svenska som andraspråk så uppger endast ett fåtal att de känner till att lärosäten bedriver eller har bedrivit sådan forskning.  Lärosätenas attityder är generellt sett positiva kring värdet av datorer och datorprogram för studenternas inlärning av det svenska språket. Man lyfter dock fram ett antal särskilda utmaningar när det gäller den praktiska användningen – utmaningar som bristande kompetens, aktuell organisation och styrning samt de pedagogiska metoderna.

Det vore spännande om ett svenskt nationellt projekt för mobilt lärande kring SFI skulle kunna etableras. Det finns många fördelar med ett mobilt lärande för denna målgrupp, tex kopplat till valfriheten avseende när och på vilken plats man kan studera samt den möjliga effektivisering som kan ske när lärandet huvudsakligen sker på distans.

Om du är nyfiken på denna kartläggning eller skulle vara intresserad av att delta i ett möjligt framtida projekt, så kontakta gärna mig eller Thomas Nordling på Utbildningsdepartementet.

Öppen utbildning beskrivs som användningen av öppna lärresurser på ett sådant sätt att kvaliteten i utbildningsupplevelsen höjs. Den formella definitionen lyder:

OEP are practices which support the production, use and reuse of high quality open educational resources (OER) through institutional policies, promote innovative pedagogical models, and respect and empower learners as co-producers on their lifelong learning path. OEP address the whole OER governance community: policy makers, managers and administrators of organizations, educational professionals and learners.

OEP = OER Usage + Quality + Innovation

Initiativtagarna menar att det är dags att ta nästa steg från öppna lärresurser och se mer till efterfrågan på utbildning, inte bara att öka utbudet av lärresurser. Man menar att OEP kan påverka såväl formell som informell och icke-formell utbildning.  Konceptet handlar i hög grad om att den som fungerar som lärare antar rollen som coach och handledare istället för att vara den som levererar innehållet. De hjälper de studerande att validera sin kunskap mer än att försöka överföra kunskap till dem.  Initiativtagarna menar vidare att det är hög tid att inse att kvalitet inte är en del av en lärresurs utan kvaliteten finns i utbildningssituationen — kvalitet skapas av lärare och studerande tillsammans. Samma lärresurs kan användas på helt olika sätt och leda till lärsituationer av både hög och låg kvalitet. Genom att fokusera på OEP mer än själva lärresurserna hoppas initiativtagarna att gjuta liv i en internationell process för att höja sätta fokus på och höja kvaliteten i det digitalt understödda lärandet.

OEP är redan en viktig rörelse i länder som Brasilien och Kina men har hittills inte uppmärksammats i Europa. Men i de länder som anammat idén växer antalet studerande som får examen av olika typer av validerings- eller krediteringsmyndigheter utifrån sina självstudier.

Man lyfter fram ett antal hinder för utvecklingen , framför allt olika former av maktskiften som OEP ger upphov till som lärarens nya roll, utbildningsinstitutionernas nya roll från att ge undervisning till att värdera och validera kunskap, med mera. Men genom att lyfta fram de nya möjligheter som öppen utbildning ger tror initiativtagarna att det dels blir fler som ges möjlighet att studera och dels att de möjligheter till kostnadsfria studier som erbjuds blir av högre kvalitet.

Detta är en spännande utveckling som det gäller att hålla ögonen på…

”Open courseware is a classic example of disruptive technology, which, loosely defined, is an innovation that comes along one day to change a product or service, often standing an industry on its head. Craigslist did this to newspapers by posting classified ads for free. And the music industry got blindsided when iTunes started unbundling songs from albums and selling them for 99 cents apiece.

Some imagine a situation in which the bulk of introductory course materials are online, as videos or interactive environments; students engage with the material when convenient and show up only for smaller seminars. “In an on-demand environment, they’re thinking, Mr. Schonfeld sees still more potential in “unbundling” the four elements of educating: design of a course, delivery of that course, delivery of credit and delivery of a degree. “Traditionally, they’ve all lived in the same institutional setting.” Must all four continue to live together, or can one or more be outsourced?

Edupunks — the term for high-tech do-it-yourself educators who skirt traditional structures — are piloting wiki-type U’s that
stitch together open course material from many institutions and combine it with student-to-student interaction. In September, Neeru Paharia, a doctoral student at Harvard Business School, and four others from the open education field started up Peer 2 Peer University, a tuition-free, nonprofit experiment financed with seed money from the Hewlett and Shuttleworth foundations.

Ms. Paharia doesn’t speak the same language as traditional educators: P2PU “runs” courses. It doesn’t “offer” them. There are currently 16 courses, in subjects as diverse as behavioral economics, music theory, cyberpunk literature and “managing election
campaigns” (and all with a Creative Commons license that grants more freedom of use than a standard copyright). Several hundred people are taking classes, Ms. Paharia says.

P2PU’s mission isn’t to develop a model and stick with it. It is to “experiment and iterate,” says Ms. Paharia, the former executive director of Creative Commons. She likes to talk about signals, a concept borrowed from economics. “Having a degree is a signal,” she says. “It’s a signal to employers that you’ve passed a certain bar.” Here’s the radical part: Ms. Paharia doesn’t think degrees are necessary. P2PU is working to come up with alternative signals that indicate to potential employers that an individual is a good thinker and has the skills he or she claims to have — maybe a written report or an online portfolio.

David Wiley, associate professor of instructional psychology and technology at Brigham Young University, is an adviser to P2PU. For the past several years, he has been referring to “the disaggregation of higher education,” the breaking apart of university functions. Dr. Wiley says that models like P2PU address an important component missing from open courseware: human support. That is, when you have a question, whom can you ask? “No one gets all the way through a textbook without a dozen questions,” he says. “Who’s the T.A.? Where’s your study group?”

“If you go to M.I.T. OpenCourseWare, there’s no way to find out who else is studying the same material and ask them for help,” he
says. At P2PU, a “course organizer” leads the discussion but “you are working together with others, so when you have a question
you can ask any of your peers. The core idea of P2PU is putting people together around these open courses.”

A similar philosophy is employed by Shai Reshef, the founder of several Internet educational businesses. Mr. Reshef has used $1
million of his own money to start theUniversity of the People, which taps open courses that other universities have put online and relies on student interaction to guide learning; students even grade one another’s papers.

The focus is business administration and computer science, chosen because they hold promise for employment. He says he hopes to seek accreditation, and offer degrees.

Mr. Reshef’s plan is to “take anyone, anyone whatsoever,” as long as they can pass an English orientation course and a course in
basic computer skills, and have a high school diploma or equivalent. The nonprofit venture has accepted, and enrolled, 380 of 3,000 applicants, and is trying to raise funds through microphilanthropy — “$80 will send one student to UoPeople for a term” — through social networking.

A decade has passed since M.I.T. decided to give much of its course materials to the public in an act of largesse. The M.I.T.OpenCourseWare Initiative helped usher in the “open educational resources” movement, with its ethos of sharing knowledge via free online educational offerings, including podcasts and videos of lectures, syllabuses and downloadable textbooks. The movement has also helped dislodge higher education from its brick-and-mortar moorings.

If the mission of the university is the creation of knowledge (via research) and the dissemination of knowledge (via teaching and
publishing), then it stands to reason that giving that knowledge away fits neatly with that mission. And the branding benefits are clear.

The Open University, the distance-learning behemoth based in England, has vastly increased its visibility with open courses, which frequently show up in the Top 5 downloads on Apple’s iTunes U, a portal to institutions’ free courseware as well as marketing material. The Open University’s free offerings have been downloaded more than 16 million times, with 89 percent of those downloads outside the U.K., says Martin Bean, vice chancellor of the university. Some 6,000 students started out with a free online course before registering for a paid online course.

Carnegie Mellon’s Open Learning Initiative is working with teams of faculty members, researchers on learning and software engineers to develop e-courses designed to improve the educational experience. So far there are 10 complete courses, including logic, statistics, chemistry, biology, economics and French, which cost about $250,000 each to build. Carnegie Mellon is working with community colleges to build four more courses, with the three-year goal of 25 percent more students passing when the class is bolstered by the online instruction.

The intended user is the beginning college student, whom Dr. Smith describes as “someone with limited prior knowledge in a college subject and with little or no experience in successfully directing his or her own learning.”

It works like this: Virtual simulations, labs and tutorials allow for continuous feedback that helps the student along. The student’s
progress is tracked step by step, and that information is then used to make improvements to the course. Several studies have shown that students learn a full semester’s worth of material in half the time when the online coursework is added. More students stick with the class, too. “We now have the technology that enables us to go back to what we all know is the best educational experience: personalized, interactive engagement,” Dr. Smith says.”

Många kommuner och andra utbildningsanordnare har skaffat lärplattformar (Learning Management Systems, LMS) för att kunna ta till vara den användbarhet och de möjligheter som IT kan ge utbildning. Mot bakgrund av de förändringar i synen på lärande som pågår, i kombination med att ny teknik på internet utvecklas, diskuteras alltmer om inte LMS:en kommer att ersättas av PLE:n, den personliga lärmiljön.

En PLE (Personal Learning Environment) är en plattform, en funktion, en tjänst eller ett ramverk som utgår från den lärandes (elev, student, vuxenstuderande, kompetensutvecklande anställd) behov och kontroll över det egna lärandet. Bakgrunden till PLE:n är den utveckling som sker både inom synen på lärandet och inom den digitala tekniken. Synen på och den förändring som lärande genomgår kan karaktäriseras av en rörelse från ”teacher-centric, curriculum-oriented, knowledge-push” mot en mer ”learner-centric, interestoriented, knowledge-pull” (not 1). Många forskare, pedagoger och organisationer som 21st Century Skills verkar vara överens om att i framtiden kommer, och bör lärandet ske mer flexibelt, vara mer orienterat mot individen och ske i nya former som till exempel med sociala medier/nätverk som kanske bryter upp de traditionella skolformerna.

Internet i utveckling

Internet karaktäriseras i dag av två starka utvecklingstendenser. En tendens är en tilltagande digitalisering av (media)innehåll som traditionellt inte varit digitalt, det vill säga böcker, artiklar, filmer, videor och liknande. Detta innehåll, tillsammans med det som redan från början producerats digitalt, märks med metadata och läggs sökbart i databaser på nätet och i ”molnet” och länkas i tilltagande grad till vartannat enligt standarder.

Den andra tendensen är att personer beskriver sig själva och länkar sig till varandra i olika sociala nätverk och medier som Facebook och Twitter. Dessa två utvecklingslinjer håller nu på att föras samman så att väl uppmärkt och semantiskt länkat innehåll nu också börjar kunna kopplas ihop med personer som är länkade till varandra i sociala nätverk.

Det är mot denna bakgrund av förändringar som man kan se den begynnande utvecklingen av personliga lärmiljöer.

Vad är en LMS?

Men för att bättre förstå vad en PLE är för något kan vi utgå från dagens LMS:er, Learning Management Systems det vill säga de lärplattformar som finns runt om i utbildningssystemet i dag. Exempel på väl utbyggda LMS:er är Fronter, It’s Learning/IST, Blackboard, Moodle och Ping Pong. Det finns två intressanta aspekter när en LMS ska beskrivas. Den ena aspekten rör skolans sätt att fungera; att utbildning traditionellt är en pushaktivitet, det vill säga att från institutionen och lärarna utgår det information som eleverna behöver ta del av för att lära sig saker. Informationen är till stor del administrativ eller studieadministrativ, utifrån en av lärare definierad process. Den information som läggs in i LMS:en utgörs av information om kursen, kursmålen, studiegången, olika uppgifter som eleverna ska göra och lämna  in. Även delar av studiematerialet läggs in. Eleven tar del av detta och utför uppgifterna. Det finns kommunikationskanaler som e-post och kanske chatt där elever och lärare kan ha kontakt. När kursen är klar finns stöd för betygsättning och omdömen. Funktioner som dessa är generella för plattformar som Blackboard, Fronter eller It’s Learning.

Centraliserad IT

Den andra aspekten är att tekniken är centraliserad. Den är inköpt av IT-avdelningar från företag som utvecklar och driver dessa tjänster och på skolorna finns speciella expertlärare som ger råd till de användande lärarna och eleverna hur systemet ska hanteras. Innehållet finns på egna servrar eller hos leverantören av systemet. Lärplattformarna anpassas och utvecklas efterhand för att rymma och hantera ny funktionalitet som bloggar, wikis, portfolio, mikrobloggar. Affärsmodellen är abonnemang i olika avgiftssteg beroende på antalet användare. Fördelarna är många. Både lärare och elever/studenter tycker att det är mycket lättare att hålla kontakt, veta vad som ska göras, kurser kan beskrivas på ett bra sätt, lärare kan lägga in nytt studiematerial alltefter behov, de får bra stöd i den administrativa delenav arbetet, frånvaro och omdömen/betyg kan lärare, elever och föräldrarta del av. LMS:en är ett stort steg framåt för hur IT kan stödja utbildning. Men många lärare är också kritiska till företeelsen och menar att LMS:en i grunden mer är gjord för administration än för lärande. De menar också den inte är ett tillräckligt flexibelt verktyg därför att lärande och undervisning är aktiviteter som kan ta sig många olika uttrycksformer. Ytterligare en kritik har riktats mot att innehåll i form av läromedel/lärresurser som lagts in på en plattform har svårt att exporteras och bli åtkomligt för andra verktyg och system.

Kvalitativt språng

Den personliga lärmiljö, PLE, tar frågan om IT och utbildning till nästa nivå. Det är ett kvalitativt språng. Där LMS:en fokuserar på lärarnas och institutionernas behov, sätter PLE:n eleven/den lärande i centrum. Det ligger väl i linje med de trender vi kan se i samhället gällande nya förhållningssätt till kunskap, där kunskap är lika mycket en process och en väg som något fast och för evigt. Vidare betonas flexibilitet och att det finns många olika sätt att lära sig på. Framför allt betonas lärande tillsammans med andra i olika former av sociala nätverk. Med hjälp av en PLE tar den lärande mer kontroll och mer ansvar för att sköta sin egen utbildning. Det kan handla om att sätta sina egna mål, att arbeta fram en plan för att nå dessa, skaffa fram lämpliga läromedel och interagera både med lärare, studiekamrater och med det omgivande samhället. PLE:n hanterar olika former av innehåll, läromedel, böcker, videos/filmer, artiklar, digitala lärresurser etc. Ett viktigt steg kan vara att också själv skapa innehåll och publicera och dela med sig till lärare/andra elever/ sitt utbildningsnätverk/sociala nätverk. Vidare kanske man reflekterar över sin lärprocess och utvärderar de resultat man uppnått. PLE utgår alltså från en situation där den lärande finns i centrum och genom sina intressen och sina behov tar ett ökat ansvar för sin utbildning. Det pågår intensiva debatter hur mycket ansvar elever i de lägre årskurserna kan ta och hur självständigt de förmår arbeta. Denna fråga måste överlämnas till pedagogerna som säkert klarar av att lösa detta. Men någonstans mot vuxenåldern vill och kan de flesta ta mer och mer ansvar. I dag kanske PLE (om de fanns) skulle användas från gymnasieskolan och uppåt.

Decentraliserad IT

Tekniskt så handlar PLE:er om decentraliserad IT. Ett nyckelord är interoperabilitet där information från en rad olika tjänster och funktioner integreras i den egna miljön. PLE:en måste kunna ta emot, sammanställa många olika informationsflöden från olika håll. Eleven/studenten måste kunna få ta del både av informationen från sociala medier/nätverk såväl som olika typer av lärresurser och ställa samman denna information på ett sätt som blir relevant för det egna lärandet. PLE blir en punkt genom vilken följande grundelement ska hanteras och integreras:

• Kommunikation. Hantering av både sociala nätverk/medier och onlinefunktioner som Skype.

• Lärprocess. Funktion som både hanterar utifrån kommande studieupplägg från till exempel lärare eller utbildningar eller egna upplägg.

• Innehåll. Funktionalitet för åtkomst, hantering och publicering av lärresurser. Tillgång till olika databaser innehållande digitala/ickedigitala lärresurser. Funktionalitet där man skapar sina egna moduler och sammanhang som kan publiceras och delas med andra i de nätverk man deltar.

• Administration. Funktionalitet som hanterar, samverkar med eller helt enkelt är identisk med den som finns på den utbildning man går på.

Utvecklingen av en PLE handlar mer om att få redan existerande funktioner och tekniker att samverka och kommunicera med varandra än att skapa en helt ny teknisk plattform. Många av funktionerna finns redan och behöver inte skapas på nytt. Däremot finns det ett stort behov av integration mellan verktyg som till exempel: Blogg- och wiki-verktyg, Twitter, Flickr, RSS, Facebook, e-post, Delicious, Diigo, Slideshare, Google apps, Youtube.

Successiv utveckling

Utvecklingen mot personliga lärmiljöer, PLE, sker successivt hela tiden dels i form av att användarna själva organiserar sina egna miljöer med avseende på den teknik som finns. Olika nätverk håller på att organisera sig för att skapa PLE:er eller PLE-liknande funktioner. Den övergripande tekniska utvecklingen på Internet i sig hjälper en sådan process. Men även om det finns nätverk och tjänster som kallar sig PLE är det tveksamt om de fungerar så bra som visionen beskriver. Det är ingen kritik utan bara ett sätt att tala om att det för närvarande pågår en kraftig utveckling och forskning med en massa intressant innehåll. En spännande plattform är Unikum, som primärt marknadsfört sig som en IUP-tjänst (individuella utvecklingsplaner), som redan från början utgått från elevens egna mål och vägen dit. Ytterst rudimentära PLE:er går att få i ett utbildningssammanhang genom att använda de applikationer och tjänster som finns för olika ändamål. Google apps, blogg och wikitjänster, Delicious, Twine, Facebook, Twitter, skype. Men man får själv som person agera nav och integratör i allt för stor utsträckning. Ett nästa steg kan vara att det utvecklas funktioner för att integrera alla de flöden som ovanstående tjänster genererar och på lite längre sikt att med hjälp av semantik få datorn att sortera ut hur olika innehåll och personer relaterar till varandra.

Vägen framåt

Den stora bristen hos utbildningsanordnare är fortfarande förståelse för hur internet och datorer utvecklas och hur utbildning kan utvecklas med hjälp av IT. Detta gäller på alla nivåer inom hela utbildningssystemet.

Motståndet mot PLE-tänkandet kan tänkas komma från olika håll: Institutioner och lärare som anser att friheten blir för stor för elever att hantera, IT-avdelningar som inte kan kontrollera utvecklingen av IT-miljöerna i lika stor utsträckning, leverantörer av mer slutna LMS-system, läromedelsförlag som inte känner sig hemma i nya digitala miljöer där utbildningsmaterial måste kunna interagera med annat material på friare sätt.

Vad bör kommuner och andra utbildningsanordnare göra idag? Fortsatt och ökad kompetensutveckling inom IT för all personal inom utbildningsväsendet är viktigt. Men här gäller det att se upp! Det finns också mycket kunnig personal som behöver utveckling utifrån sin nivå. Men det viktiga är att fler inser vad IT kan bidra med för att öka den digitala kompetensen vars ledord är skapa, hantera och dela mänskliga föreställningar med hjälp av IT.

Det andra steget är att med en höjd kunskapsnivå borde också mer avancerade strategier utarbetas som i sin tur ger utrymme för skapandet av digitala infrastrukturer som gör det möjligt för lärande att ske mer individuellt, mer i nätverk, mer ad hoc, över geografiska avstånd och i ett livslångt sammanhang.

Not 1 Ambjörn Naeve, Mikael Nilsson, Matthias Palmer, Fredrik Paulsson: Contributions to a public e-learning platform: infrastructure; architecture; frameworks; tools. International Journal of Learning Technology 2005 – Vol. 1, No.3  pp. 352 – 381

-de flesta av skolorna har under dessa två år tagit ett steg framåt när det gäller sitt förändringsarbete med stöd av IKT.

-skolorna har även utvecklat samarbetet och dialogen mellan lärarna som ett sätt att utveckla färdigheter som stödjer elevernas lärande

-i slutet av perioden så har många av skolorna förtydligat sin vision och sina mål, och gått från ett fokus på tillgång till teknologi till ett ökat fokus på lärande med stöd av teknologi

-den typ av kompetensutveckling som upplevdes som mest värdefull av skolorna var den som skedde  mer kontinuerligt och inte endast i form av enstaka insatser. Denna typ av kontinuerlig kompetensutveckling skapade förutsättningar för en ökad reflektion kring nya möjligheter i elevernas lärande

-användandet av teknologi ökade generellt mellan år 1 och år 2, och även den nivå av pedagogisk användning som skedde med stöd av teknologi

-utvecklingen av så kallade 21st century skills påverkades positivt av uppgifter som var mer fokuserade på de olika delmomenten av denna typ av färdigheter såsom kunskapsuppbyggnad, samarbete och problemlösning

-de skolor som deltog i detta program kunde som helhet visa på många goda exempel på ett kreativt och nyskapande användande av teknologi i lärandet

Förutom dessa ovanstående positiva effekter så tror jag att man på dessa skolor samlat på sig många nyttiga erfarenheter. Erfarenheter som man kommer att kunna återanvända för att ytterligare utveckla och stärka det pedagogiska arbetet på skolorna. En av utmaningarna för ISP har varit att de nationella och lokala förutsättningarna för utveckling har varit så olika. Det har funnits en stor drivkraft och kreativitet på respektive skola, men vissa länder har saknat ett nationellt strategiskt arbete vilket har gjort att det varit en något längre startsträcka för dem.

Min bedömning är att grundtanken med Innovative School Program passar mycket bra in som stöd för skolor i Sverige. Ett ökat fokus på 21st century skills skulle sannolikt innebära att eleverna får en utbildning som är mer verklighetsförankrad och därmed mer relevant för kommande arbetsgivare.

Det faktum att University of Oxford nu lanserar en OER-satsning visar på en ny trend — de verkligt prestigefulla universiteten satsar nu också på OER. För två veckor sedan hade Yale University i USA en konferens om OER och många av de riktigt prestigiösa universiteten finns representerade på iTunes U. OER är på väg in i nästa fas…

Digitaliseringen av skolan

på vilket sätt IT bäst kan

stödja lärande. Digital kompetens är ett begrepp som lyfter fram

kunskaper som behövs i dagens och morgondagens samhälle och arbetsliv. Min nya bok, Digitaliseringen av skolan, som vänder sig till alla som är intresserade av framtidens skola, finns nu ute i handeln.

Bland annat så lyfter jag fram fyra trender som jag tror kommer att påverka svensk utbildning i framtiden, nämligen att:

• innehållet frigörs från sin förpackning

• användarna blir producenter

• det informella lärandet ökar med hjälp av Internet

• lärande sker oberoende av tid och rum.