Metamatrix om IT och Utbildning

Idag presenterade jag en ny internationell forskningsöversikt kring IKT i skolan, i samband med ett seminarium på Nalen i Stockholm. Framtidens lärande, i dagens skola?

Seminariet var en del av eSkills Week 2010 och var arrangerat av IT- och Telekomföretagen samt den statliga utredningen Teknikdelegationen.

Ungefär 120 tappra skolmänniskor (och några från näringslivet)  trotsade vinterkyla och krånglade kommunikationer för att delta. På seminariet talade bland annat författaren Richard Gerver från Storbrittanien kring hur man ser till att utbildningen i skolan fyller sitt syfte. Det var även en paneldebatt i slutet på seminariet med representanter från bland annat Riksdagen (M, S) och  lärarnas riksförbund kring dagens skola och vad som behöver göras framöver. Detta seminarium filmades och tanken är att delar av talen och debatten kommer att läggas upp på eSkills hemsida.

Översikten studerar hur IKT fungerar i det pedagogiska arbetet sett ur två olika aspekter; dels hur IKT stödjer det pedagogiska arbetet och måluppfyllelsen i dagens skolsystem, dels hur IKT fungerar som ett stöd för utveckling av de kompetenser och färdigheter som ett modernt samhälle ställer krav på.

Forskningen visar att det inte räcker med att köpa in datorer till skolorna för att få några effekter på elevernas lärande. Relationen mellan användningen av IKT och elevernas lärande är komplex. Det handlar om att strategiska satsningar måste göras och teknologin måste användas som pedagogiskt verktyg på ett genomtänkt sätt.
Baserat på fakta och analyser från studierna i denna forskningsöversikt kan man dra paralleller till de utmaningar som finns kring IKT i det svenska skolsystemet. Det finns ett antal områden som vi i Sverige bör arbeta med mer fokuserat.

Som jag tidigare bloggat om så finns det ett mycket spännande initiativ runt hur man kan definiera och mäta de kompetenser som anses behövas i det framtida arbetslivet. Initiativet kallas Assessing and Teaching 21st Century Skills. Hur ska man t.ex. definiera ”social kompetens” och kunna mäta det inom ramen för ett internationellt kunskapstest? Utmanande och intressanta frågor som man nu kan läsa mer om. Forskarna inom ATC21S har precis släppt några intressanta white papers som visar hur man resonerar om saken.

ACT21S samarbetar med OECD/PISA som ju sedan länge spelat stor roll i den svenska skoldebatten. Mina kontakter inom OECD berättar nu att PISA redan till 2012 kommer att föra in en del av detta nytänkande. 2015 kommer PISA enligt planerna kraftigt att ha förändrats för att kunna mäta dessa nya kompetenser. Det innebär att både formen för undersökning och innehållet kommer att förändras. Testerna kommer att bli datorbaserade och mer av gruppvisa övningar kommer sannolikt att genomföras.

Samtidigt genomför Skolverket en revision av kursplanerna. Men i denna revision nämns knappast IT. Man gör inte heller några försök att fånga in digital kompetens eller ”kompetenser för det 21:a århundradet”. Skolpolitikerna bekymrar sig sig ofta över att svenska elevers prestationer försämras i PISA-testerna, jämfört med andra länder. Men nu tycks revideringen av kursplanerna gå i rakt motsatt riktning mot den internationella utvecklingen. Detta är allvarligt, inte minst eftersom kursplanerevideringar genomförs ytterst sällan. Ska vi behöva vänta till 2020 innan de svenska läroplanerna går i takt med omvärlden?

När man talar om innovationer tanker de flesta på nya lösningar och produkter som skapar stora förändringar. Men inom utbildningssektorn kan inkrementella innovationer, dvs. förändringar i små steg, vara nog så effektiva.

Förra veckan arrangerade OECDs Centre for Educational Research and Innovation och den brasilianska delstaten Santa Catarina en konferens kallad The School of the Future, Today. Där diskuterades hur man bäst gynnar framväxten av innovationer inom skolsektorn för att de ska kunna skala upp och överleva på lång sikt. De exempel som beskrevs kan delas in i fyra kategorier:

Det exempel på en storskalig och radikal innovation (1) som beskrevs var den amerikanska delstaten Maines projekt med en dator per elev till en mycket stor grupp elever.  Det fanns ett spännande småskaligt radikalt projekt (3) från Brasilien – en skola kallad Luminar som förändrat både arbetssätt och lärarrollen. Småskaliga inkrementella innovationer (4) stöter vi ofta på i skolans vardag. Grunden för detta är ett gott innovationsklimat där det finns både tillåtelse och möjlighet för enskilda och grupper av lärare att experimentera. En viktig slutsats från konferensen var att storskaliga inkrementella innovationer (2) också kan ha stor betydelse. Doug Brown från Becta i England beskrev hur deras projekt att främja skolors användning av digitala skrivtavlor blivit en stor succé som påverkat elevernas skolresultat i positiv riktning. Ett skäl till succén menade Brown är att tavlorna inte förutsätter omedelbara radikala förändringar i arbetssätt och pedagogik. Lärarna kan ta små steg i taget.

Själv redogjorde jag för OECD-studien Beyond Textbooks, som är en jämförelse mellan innovationsklimat och IT-politik mellan de fem nordiska länderna. Där framkommer tydligt att en av de stora strukturella förändringar som skolsektorn genomgått som en följd av att vårt samhälle blir alltmer IT-beroende, är att storskaliga innovationer numera kan komma underifrån, från gräsrötter. Studien ger flera exempel på hur små grupper av lärare startat projekt runt digitala lärresurser som på några års sikt blivit så populära att de växt och numera har en inverkan på hela skolsektorn.

Just nu är jag i slutfasen med en samhällsekonomisk analys kring kostnaden för de insatser och det stöd som hemmasittande elever får från kommunen. Denna analys genomförs på uppdrag av nätverket Rektorsakademien, som ett kunskapsunderlag inför deras kommande lansering av konceptet Oneeighty. Oneeighty är tänkt som en alternativ digital lärplats för barn och unga som av olika skäl inte går i en konventionell skola. Målet är att skapa ett självförtroende och en insikt hos eleverna om sin egen förmåga och därmed öka möjligheterna för henne/honom att utvecklas som en positiv del av samhället.

Min analys visar att det är stor spännvidd mellan kostnadsbilden för hemmasittare hos de olika kommunerna. Denna spännvidd beror sannolikt på att det är stora skillnader när det gäller omfattningen av de insatser som görs för att stödja hemmasittare. Det kan även bero på att kommunernas uppföljning av hemmasittare är mer eller mindre utvecklad. Kommunerna har därmed i större eller mindre grad en tydlig bild av vilka specifika insatser som görs inom kommunens ansvarsområden.

Denna analys visar att det finns både likheter och skillnader mellan de studerade kommunernas organisering och rollfördelning. Det som är gemensamt är att huvuddelen av insatserna som är riktade till hemmasittare finns på skolnivån. Det finns endast begränsat med centrala resurser och insatser i kommunerna riktat mot dessa elever.

En slutsats man kan dra av denna analys är att kunskapen om hemmasittare behöver utvecklas i svenska kommuner för att tillgodose de ungas specifika behov och förutsättningar till lärande. Varje kommun måste arbeta för att få igång en effektiv samverkan mellan utbildningsförvaltningen, socialförvaltningen och hälso- och sjukvården. Denna samhällsekonomiska analys visar även på vikten av en utökad uppföljning av barn och ungdomar sysselsättning och deras behov av insatser.

Det saknas idag en gemensam modell för kommunerna för arbetet med dokumentation, utvärdering, åtgärder och utveckling av barn och unga. Avsaknaden av gemensam modell gör att varje kommun själv får hitta rutiner och metoder för att arbeta med målgrupper som hemmasittare. Detta gör att kommunens insatser blir mindre effektiva och innebär även att barn och unga får olika stöd i olika kommuner. Rapporten kommer att bli offentlig inom kort, håll utkik efter den på denna blogg eller via Rektorsakademien.