Metamatrix om IT och Utbildning

För ett par veckor sedan hölls för första gången World Innovation Summit for Education — WISE. Det är Quatar Foundation som vill ge utbildningssektorn ett internationellt toppmöte av samma slag som World Economic Forum i Davos. Precis som till Davosmötet bjuder man in opinionsbildare, forskare och politiker. Bland talarna fanns Kofi Annan, UNESCOs generaldirektör Irina Bokova med flera världskändisar. Konferensen behandlade tre teman: ”pluralism, sustainability and innovation”. Qatar Foundation säger sig vilja hålla denna konferens årligen. Detta är något att hålla ögonen på — med tanke på de resurser som stiftelsen förfogar över, kan denna konferens mycket väl bli en viktig aktör som sätter agendan i diskussioner om framtidens utbildningsfrågor.

När man talar om innovationer tanker de flesta på nya lösningar och produkter som skapar stora förändringar. Men inom utbildningssektorn kan inkrementella innovationer, dvs. förändringar i små steg, vara nog så effektiva.

Förra veckan arrangerade OECDs Centre for Educational Research and Innovation och den brasilianska delstaten Santa Catarina en konferens kallad The School of the Future, Today. Där diskuterades hur man bäst gynnar framväxten av innovationer inom skolsektorn för att de ska kunna skala upp och överleva på lång sikt. De exempel som beskrevs kan delas in i fyra kategorier:

Det exempel på en storskalig och radikal innovation (1) som beskrevs var den amerikanska delstaten Maines projekt med en dator per elev till en mycket stor grupp elever.  Det fanns ett spännande småskaligt radikalt projekt (3) från Brasilien – en skola kallad Luminar som förändrat både arbetssätt och lärarrollen. Småskaliga inkrementella innovationer (4) stöter vi ofta på i skolans vardag. Grunden för detta är ett gott innovationsklimat där det finns både tillåtelse och möjlighet för enskilda och grupper av lärare att experimentera. En viktig slutsats från konferensen var att storskaliga inkrementella innovationer (2) också kan ha stor betydelse. Doug Brown från Becta i England beskrev hur deras projekt att främja skolors användning av digitala skrivtavlor blivit en stor succé som påverkat elevernas skolresultat i positiv riktning. Ett skäl till succén menade Brown är att tavlorna inte förutsätter omedelbara radikala förändringar i arbetssätt och pedagogik. Lärarna kan ta små steg i taget.

Själv redogjorde jag för OECD-studien Beyond Textbooks, som är en jämförelse mellan innovationsklimat och IT-politik mellan de fem nordiska länderna. Där framkommer tydligt att en av de stora strukturella förändringar som skolsektorn genomgått som en följd av att vårt samhälle blir alltmer IT-beroende, är att storskaliga innovationer numera kan komma underifrån, från gräsrötter. Studien ger flera exempel på hur små grupper av lärare startat projekt runt digitala lärresurser som på några års sikt blivit så populära att de växt och numera har en inverkan på hela skolsektorn.

I Norge hålls igår och idag (12-13 nov.) den årliga skolledarkonferensen ”Skolen i digital utvikling” i Lilleström utanför Oslo. Den öppnades med ett mycket inspirerande tal av den nya norska utbildningsministern, eller Kunnskapsministern enligt norsk terminologi, Kristin Halvorsen. Den norska skolan är redan i stark digital utveckling. Att döma av Halvorsens tal kommer utvecklingstakten inte att bli mindre de kommande åren.

Vidare gav Eirik Irgens en insiktsfull presentation av vikten av att utveckla skolan rent organisatoriskt. Han visade hur IT kan bidra till denna organisationsutveckling och betonade också att lärarutbildningen behöver ge blivande lärare kunskaper om och inblickar i att de ska arbeta i en organisation som lagspelare och inte bara som solospelare. ”Annars är det som att utbilda fotbollsspelare till att bara jonglera med bollen, inte att spela i lag.” Hans presentation kommer snart att finnas tillgänglig på konferensens webbplats.

Själv presenterade jag den kommande OECD-studien ”Beyond Textbooks” som är en jämförande studie av utveckling, distribution och användning av digtala lärresurser i de fem nordiska länderna. Presentationen finns här: Bortom läroboken. Själva rapporten kommer när som helst från tryckpressarna.

För några veckor sedan arrangerade OECD/CERI en konferens kallad New Millenium Learners. Förutom att ge värdefulla inblickar i det pågående projektet med samma namn så gavs en intressant diskussion om kunskaper för det 21:a århundradet, 21st Century Skills. För tio år sedan diskuterades om ett europeiskt datakörkort (ECDL) var rätt väg att gå för att ge eleverna tillräcklig IT-kompetens. Många uppfattade detta för snävt tekniskt inriktat.Istället kom olika varianter av information literacy och media literacy på förslag. Dessa gav betydligt större utrymme åt förmågan att inhämta, granska och värdera information. De senaste åren har begreppet digital kompetens blivit det mest använda, speciellt sedan EU lyft fram det som en av 8 nyckelkompetenser för ett livslångt lärande.

Det intressanta på NML-konferensen var att diskussionen nu tycks vara inne i sin tredje fas. De kunskaper för det 21:a århundradet som diskuterades finns ännu inte definierade, men det står helt klart att IT-relaterade kunskaper bara är en av flera delar, där kommunikativa och inte minst sociala färdigheter betonas starkt. Det finns flera internationella initiativ som arbetar med att lyfta fram detta begrepp. Det viktigaste kallas Assessment and Teaching of 21st Century Skills (ATC21S) som bland annat samverkar med OECDs PISA-undersökningar och ett antakl länders utbildningsdepartement. Ett annat initiativ kallas just 21st Century Skills. Dessa initiativ kommer sannolikt att påverka även den svenska debatten, inte minst genom att de kommer att påverka hur de stora internationella kunskapsmätningarna (som PISA och TIMSS) genomförs. Är det så att Skolverkets arbete med att föra in ”digital kompetens” i de svenska kursplanerna börjar bli föråldrat redan innan det är infört?