Metamatrix om IT och Utbildning

Under våren så har jag bistått Utbildningsdepartementet i en intern kartläggning kring hur användandet av datorer och mobil teknik används inom den kommunala SFI-verksamheten och inom svenska som andraspråk. Kartläggningen har genomförts i samverkan med Nationellt centrum för svenska som andraspråk vid Stockholms universitet (NC). Kartläggningen har gjorts med hjälp av två webbenkäter, en som skickats ut till samtliga svenska kommuner, och en som skickats ut till de lärosäten som arbetar med svenska som andraspråk. Bakgrunden till att denna kartläggning var behovet att se om det fanns några förutsättningar för att etablera ett nationellt projekt kring mobilt lärande inom SFI. Fokus kring detta tänkta projekt för mobil sfi-undervisning var att det skulle handla om att den studerande själv väljer tid och plats för sitt lärande samt att undervisningen sker genom användande av en bärbar dator eller en mobiltelefon med avancerade egenskaper, en s.k. smartphone.

Resultatet från kartläggningen visar att det förekommer många applikationer, webbtjänster och digitala lärresurser inom sfi-undervisningen hos de svenska kommunerna. Huvuddelen av kommunerna använder idag IT-stöd i sin sfi-undervisning. När det gäller det pedagogiska sammanhanget så används de tekniska hjälpmedlen oftast som envägs eller interaktiva läromedel samt för uttalsträning. Utbildning i form av distansföreläsning eller som videkonferens är däremot mindre vanligt förekommande. En övervägande andel av kommunerna är positiva till användandet av datorer och pedagogiska datorprogram när det gäller effekten på de studerandes inlärning av det svenska språket.

Flertalet lärosäten använder alltid eller ofta IT i undervisningen i svenska som andraspråk på lärosätet. Det vanligaste tekniska hjälpmedlet är en stationär dator medan bärbara datorer är det därefter vanligaste tekniska hjälpmedlet. Användandet av mobiltelefon eller smartphone är relativt ovanligt på lärosätena. Kunskapen om användandet av nya och mer lätthanterade typer av tekniska hjälpmedel får därför anses behöva utvecklas på lärosätena generellt sett. Lärosätena saknar i regel någon på lärosätet som har ett särskilt ansvar för samordning och utveckling av en IT-baserad undervisning för svenska som andraspråk. När det gäller forskning kring användning av IT i utbildningen av svenska som andraspråk så uppger endast ett fåtal att de känner till att lärosäten bedriver eller har bedrivit sådan forskning.  Lärosätenas attityder är generellt sett positiva kring värdet av datorer och datorprogram för studenternas inlärning av det svenska språket. Man lyfter dock fram ett antal särskilda utmaningar när det gäller den praktiska användningen – utmaningar som bristande kompetens, aktuell organisation och styrning samt de pedagogiska metoderna.

Det vore spännande om ett svenskt nationellt projekt för mobilt lärande kring SFI skulle kunna etableras. Det finns många fördelar med ett mobilt lärande för denna målgrupp, tex kopplat till valfriheten avseende när och på vilken plats man kan studera samt den möjliga effektivisering som kan ske när lärandet huvudsakligen sker på distans.

Om du är nyfiken på denna kartläggning eller skulle vara intresserad av att delta i ett möjligt framtida projekt, så kontakta gärna mig eller Thomas Nordling på Utbildningsdepartementet.

Den brittiska skolutvecklingsmyndigheten Becta, som under lång tid genomfört nydanande IT-satsningar, studier och projekt, läggs ner. Det meddelas i gårdagens the Guardian. Skälet tycks vara behov av budgetnedskärningar mer än att den nytillträdda regeringen är ointresserad av frågan om IT i skolan. Men likafullt är det ett ovälkommet besked.

I mars i år lanserades ett internationellt initiativ runt öppen utbildning (Open Educational Practice — OEP) som en fortsättning på trenden med öppna digitala lärresurser. Bakom initiativet står aktörer som UNESCO, Open University i England, International Council for Open and Distance Education (ICDE), Aalto University i Finland m.fl.

Öppen utbildning beskrivs som användningen av öppna lärresurser på ett sådant sätt att kvaliteten i utbildningsupplevelsen höjs. Den formella definitionen lyder:

OEP are practices which support the production, use and reuse of high quality open educational resources (OER) through institutional policies, promote innovative pedagogical models, and respect and empower learners as co-producers on their lifelong learning path. OEP address the whole OER governance community: policy makers, managers and administrators of organizations, educational professionals and learners.

OEP = OER Usage + Quality + Innovation

Initiativtagarna menar att det är dags att ta nästa steg från öppna lärresurser och se mer till efterfrågan på utbildning, inte bara att öka utbudet av lärresurser. Man menar att OEP kan påverka såväl formell som informell och icke-formell utbildning.  Konceptet handlar i hög grad om att den som fungerar som lärare antar rollen som coach och handledare istället för att vara den som levererar innehållet. De hjälper de studerande att validera sin kunskap mer än att försöka överföra kunskap till dem.  Initiativtagarna menar vidare att det är hög tid att inse att kvalitet inte är en del av en lärresurs utan kvaliteten finns i utbildningssituationen — kvalitet skapas av lärare och studerande tillsammans. Samma lärresurs kan användas på helt olika sätt och leda till lärsituationer av både hög och låg kvalitet. Genom att fokusera på OEP mer än själva lärresurserna hoppas initiativtagarna att gjuta liv i en internationell process för att höja sätta fokus på och höja kvaliteten i det digitalt understödda lärandet.

OEP är redan en viktig rörelse i länder som Brasilien och Kina men har hittills inte uppmärksammats i Europa. Men i de länder som anammat idén växer antalet studerande som får examen av olika typer av validerings- eller krediteringsmyndigheter utifrån sina självstudier.

Man lyfter fram ett antal hinder för utvecklingen , framför allt olika former av maktskiften som OEP ger upphov till som lärarens nya roll, utbildningsinstitutionernas nya roll från att ge undervisning till att värdera och validera kunskap, med mera. Men genom att lyfta fram de nya möjligheter som öppen utbildning ger tror initiativtagarna att det dels blir fler som ges möjlighet att studera och dels att de möjligheter till kostnadsfria studier som erbjuds blir av högre kvalitet.

Detta är en spännande utveckling som det gäller att hålla ögonen på…

En spännande nyhet inom rörelsen för öppna lärresurser (OER) är att det nu börjar erbjudas öppen ”undervisning” också, dvs personer ställer samman olika typer av OER och arrangerar så att studenter och andra intresserade kan interagera runt materialet och hjälpa varann. Möjligheten att få hjälp att förstå materialet har länge varit den pusselbit som saknats inom OER-rörelsen. Nu växer det fram nya former för att lösa även detta problem. Här några utdrag ur en längre artikel i New York Times:

”Open courseware is a classic example of disruptive technology, which, loosely defined, is an innovation that comes along one day to change a product or service, often standing an industry on its head. Craigslist did this to newspapers by posting classified ads for free. And the music industry got blindsided when iTunes started unbundling songs from albums and selling them for 99 cents apiece.

Some imagine a situation in which the bulk of introductory course materials are online, as videos or interactive environments; students engage with the material when convenient and show up only for smaller seminars. “In an on-demand environment, they’re thinking, Mr. Schonfeld sees still more potential in “unbundling” the four elements of educating: design of a course, delivery of that course, delivery of credit and delivery of a degree. “Traditionally, they’ve all lived in the same institutional setting.” Must all four continue to live together, or can one or more be outsourced?

Edupunks — the term for high-tech do-it-yourself educators who skirt traditional structures — are piloting wiki-type U’s that
stitch together open course material from many institutions and combine it with student-to-student interaction. In September, Neeru Paharia, a doctoral student at Harvard Business School, and four others from the open education field started up Peer 2 Peer University, a tuition-free, nonprofit experiment financed with seed money from the Hewlett and Shuttleworth foundations.

Ms. Paharia doesn’t speak the same language as traditional educators: P2PU “runs” courses. It doesn’t “offer” them. There are currently 16 courses, in subjects as diverse as behavioral economics, music theory, cyberpunk literature and “managing election
campaigns” (and all with a Creative Commons license that grants more freedom of use than a standard copyright). Several hundred people are taking classes, Ms. Paharia says.

P2PU’s mission isn’t to develop a model and stick with it. It is to “experiment and iterate,” says Ms. Paharia, the former executive director of Creative Commons. She likes to talk about signals, a concept borrowed from economics. “Having a degree is a signal,” she says. “It’s a signal to employers that you’ve passed a certain bar.” Here’s the radical part: Ms. Paharia doesn’t think degrees are necessary. P2PU is working to come up with alternative signals that indicate to potential employers that an individual is a good thinker and has the skills he or she claims to have — maybe a written report or an online portfolio.

David Wiley, associate professor of instructional psychology and technology at Brigham Young University, is an adviser to P2PU. For the past several years, he has been referring to “the disaggregation of higher education,” the breaking apart of university functions. Dr. Wiley says that models like P2PU address an important component missing from open courseware: human support. That is, when you have a question, whom can you ask? “No one gets all the way through a textbook without a dozen questions,” he says. “Who’s the T.A.? Where’s your study group?”

“If you go to M.I.T. OpenCourseWare, there’s no way to find out who else is studying the same material and ask them for help,” he
says. At P2PU, a “course organizer” leads the discussion but “you are working together with others, so when you have a question
you can ask any of your peers. The core idea of P2PU is putting people together around these open courses.”

A similar philosophy is employed by Shai Reshef, the founder of several Internet educational businesses. Mr. Reshef has used $1
million of his own money to start theUniversity of the People, which taps open courses that other universities have put online and relies on student interaction to guide learning; students even grade one another’s papers.

The focus is business administration and computer science, chosen because they hold promise for employment. He says he hopes to seek accreditation, and offer degrees.

Mr. Reshef’s plan is to “take anyone, anyone whatsoever,” as long as they can pass an English orientation course and a course in
basic computer skills, and have a high school diploma or equivalent. The nonprofit venture has accepted, and enrolled, 380 of 3,000 applicants, and is trying to raise funds through microphilanthropy — “$80 will send one student to UoPeople for a term” — through social networking.

A decade has passed since M.I.T. decided to give much of its course materials to the public in an act of largesse. The M.I.T.OpenCourseWare Initiative helped usher in the “open educational resources” movement, with its ethos of sharing knowledge via free online educational offerings, including podcasts and videos of lectures, syllabuses and downloadable textbooks. The movement has also helped dislodge higher education from its brick-and-mortar moorings.

If the mission of the university is the creation of knowledge (via research) and the dissemination of knowledge (via teaching and
publishing), then it stands to reason that giving that knowledge away fits neatly with that mission. And the branding benefits are clear.

The Open University, the distance-learning behemoth based in England, has vastly increased its visibility with open courses, which frequently show up in the Top 5 downloads on Apple’s iTunes U, a portal to institutions’ free courseware as well as marketing material. The Open University’s free offerings have been downloaded more than 16 million times, with 89 percent of those downloads outside the U.K., says Martin Bean, vice chancellor of the university. Some 6,000 students started out with a free online course before registering for a paid online course.

Carnegie Mellon’s Open Learning Initiative is working with teams of faculty members, researchers on learning and software engineers to develop e-courses designed to improve the educational experience. So far there are 10 complete courses, including logic, statistics, chemistry, biology, economics and French, which cost about $250,000 each to build. Carnegie Mellon is working with community colleges to build four more courses, with the three-year goal of 25 percent more students passing when the class is bolstered by the online instruction.

The intended user is the beginning college student, whom Dr. Smith describes as “someone with limited prior knowledge in a college subject and with little or no experience in successfully directing his or her own learning.”

It works like this: Virtual simulations, labs and tutorials allow for continuous feedback that helps the student along. The student’s
progress is tracked step by step, and that information is then used to make improvements to the course. Several studies have shown that students learn a full semester’s worth of material in half the time when the online coursework is added. More students stick with the class, too. “We now have the technology that enables us to go back to what we all know is the best educational experience: personalized, interactive engagement,” Dr. Smith says.”